Logopeden tipsar

Om du vill komma igång att teckna med ditt barn har du kommit till rätt ställe! Hatten har jättemycket bra material som passar om man vill komma igång med tecken som stöd, TAKK eller pröva babytecken.

Tecknen, som är hämtade ur dövas teckenspråk, används då samtidigt med talet. Man tecknar hela tiden de betydelsebärande orden (nyckelorden) samtidigt som man pratar, och det för med sig en mängd goda effekter för barns språkutveckling.

Varför är det så då? Jo, dels är man en modell för barnen i hur de kan uttrycka sig innan de börjar prata. Tecknen är nästan alltid lättare för barn att lära sig än talade ord, eftersom handrörelserna kräver mindre precision än munrörelserna vid tal. Den vuxnes taltempo blir också långsammare när man tecknar, vilket ger barnen mer tid att processa det som sägs. De får informationen både via syn och hörsel, och tecknet gör också tydligt vad som är viktigast i meningen som sägs.

Jag har lärt mig många tecken genom att läsa böcker tillsammans med mina små. Till de flesta barnböcker vi säljer här finns det tecken, antingen redan tryckta i boken eller som meningsremsor att beställa till. Böckerna i serien Ajja & Bajja är till exempel skrivna så att de tillsammans ska ge ett litet grundordförråd med ord och tecken för sådant som är viktigt för små barn.

Jag har också suttit en del med HattenOnline (och tidigare TeckenHatten) både själv och tillsammans med barn. HattenOnline är ett webplats som innehåller 1500 ord i bild, text och med en tydlig teckenvideo. Man kan bläddra i olika kategorier, testa sig själv eller söka efter ord. En hel del når man via demo-versionen på hattenonline.com – och vill man nå allt kan man teckna ett abonnemang.

När jag tecknade med mina egna barn brukade jag också skriva upp ord jag använde ofta, och inte kunde tecknet för, på ett papper på kylskåpet. Och när jag hade tillfälle satte jag mig vid datorn, eller med ficklexikonet Fickhatten, och slog upp. (Nu finns teckenlexikon i appar också, så man kan göra det var som helst. 😉

Och sedan måste man använda tecknen i vardagen också! Vänta inte med att börja teckna tills ni kan en massa tecken, börja med en gång! Och när ni inte kommer på tecknet, försök att använda en gest så att ni vänjer er att hela tiden ”prata” med händerna också. Det är mycket bättre att teckna, och teckna fel ibland, än att inte teckna alls!

Mer om tecken kan man läsa i Lilla boken om tecken och alla böcker, spel och material med tecken hittar ni samlat i nätbutiken >>här

Det kan också vara värt att gå en teckenkurs. Kolla vad det finns för utbud där ni bor.

Med yngre barn tänker jag att vi kan dra paralleller till hur barn lär sig talade ord, och det är ju genom att de hör dem användas i vardagen! I lek, och skoj, och rutiner, och när man läser böcker… Så mitt bästa råd är att hänga med i det barnet tycker är roligt och teckna alla viktiga ord som dyker upp, och vips så ska ni se att ni lär er hur mycket tecken som helst! En app i telefonen eller vårt lilla ficklexikon FickHatten är inte dumt att ha med sig i bakfickan för det spelar ingen roll hur duktig man är på att teckna, man kan ändå aldrig alla tecken. Och, det här är jätteviktigt, det är också tillåtet att hitta på en gest om man inte kommer på tecknet!

Språk- och teckenträning kan man på så vis få in i alla aktiviteter under dagen. Självklart kan man planera in teman – att denna vecka leker vi med, och pratar om, djur eller fordon, o s v – men det är i allt det vardagliga, och i leken, det händer! Så ta för vana att sätta ord och tecken till allt ni gör. Och lyssna och ta in allt ditt barn gör, och tolka det som att det betyder något, vare sig det ser ut som ett riktigt tecken eller inte. För då får ni till massa kommunikation, och ur det växer språket fram. Det låter lätt så abstrakt, men så här (och så får ni tänka att jag både tecknar och säger de kursiverade orden):

Elvira: Ska vi leka med dockan?
Barnet puttar bort logopedens fåniga docka.
Elvira: Nej, inte dockan, säger du. Vad ska vi leka med då?
Barnet tittar mot skåpet.
Elvira: Ska vi titta i skåpet? Ja, skåpet.
Vi går tillsammans och öppnar.
Elvira: Vi öppnar skåpet. Vad ska vi leka med?
Barnet tittar på hyllan där logopeden slugt lagt tåg och bilar precis bredvid varandra så att det är svårt att bara peka.
Elvira: Ska vi leka med tåg eller bilar?
Barnet: Mmm. (Och en viftning med händerna som ev skulle kunna vara tecken för bil.)
Elvira: Brmm – bilar, säger du det?
Jag plockar ner bilarna och kollar om barnet verkar nöjd med det. (Och utan att vi egentligen ens har börjat språkleka har vi tränat på tecknen för docka, inte, vad, skåp, öppna, tåg och bilar.)

Sedan skulle jag försöka läsa böcker. För små barn finns det pekböcker att skriva ut från www.hattenonline.com och sedan har vi Ajja & Bajja och Babblarna förstås. Och för äldre barn alla böcker om Olle & Mia, eller vilken bok som helst som barnet är intresserad av!

Logopeden rekommenderar: En bok om dagen! (Minst!)

Ett roligt sätt att lära sig tecken är att sjunga!

Rörelsesånger är vanliga i till exempel förskolan, och det är ju förstås för att de är bra för barns utveckling. Och om man använder riktiga tecken till är det förstås ännu bättre!

Om man vill se hur tecknen till vanliga svenska barnsånger ser ut kan man titta på ”Sjung med Sanna” på YouTube eller köpa våra dvd-set ”Allsång med Snårpan & Sanna” eller ”SångHatten” >>> läs mer här

Man kan också slå upp tecken på ritadetecken.se och själv sätta dem till vilken sång man vill, som till exempel julsångerna nedan. Ett tips till Luciatåget!

Psst! Klicka på bilderna för att skriva ut som pdf.

Min barn är sent med att börja prata, hon säger “mamma” men inte mer än så, fast andra i hennes ålder pratar mycket mer. Hur kan jag hjälpa henne att komma igång?

De här råden kommer bli lite allmänt hållna, så ta gärna kontakt med en logoped nära er för mer specifika råd också. Det första jag skulle rekommendera är att ni prövar att använda tecken till ert tal. Det kan kännas lite bakvänt, men att man tecknar nyckelorden i det man säger (med tecken ur teckenspråket) har visat sig stimulera språkförmågan, och min upplevelse är att tecknen drar med sig talet. Det finns många skäl till att använda tecken, läs mer om det under Kommunikation – AKK och frågan ”Hur kommer jag igång med tecken?”, men ett av det viktigaste är att ditt barn får ett sätt att uttrycka sig här och nu, innan talet kommer igång!

Ett annat tips är att läsa pekböcker och barnböcker varje dag. Här på Hatten har vi till exempel böckerna med Babblarna, vars namn är valda för att de är lätta för våra små att lära sig, och böckerna om Ajja & Bajja, som är fulla med ljudhärmande ord som ”pang!” och ”nam nam” vilket också kan vara lättare att få till. Men välj också böcker efter barnets intressen!

Att följa barnets intresse även i vardagslivet, och när ni leker ihop, är också ett bra tips – se vad barnet tittar på för stunden och benämn det med ord och tecken/gester. Tala själv långsamt och tydligt, och använd enkla meningar. Det blir lättare för barnet att förstå, och du blir också en bättre modell för barnet att härma.

Sedan är det lika viktigt att vi gör pauser när vi pratar och verkligen lyssnar på barnet. Var uppmärksam på alla sätt hon uttrycker sig, även gester och mimik, och var inte rädd för att övertolka lite. Om du tänker att den där handviftningen ser ut som ”kom hit” reagera som om det vore det! Om det där ”mpa” skulle kunna vara lampa, säg: ”Ja, lampa. Säger du lampa?” Även om barnet inte sagt det du tror lär det sig att om jag låter/gör så där så händer det här.

Det går inte att tvinga barn till tal eller kommunikation, men man kan ordna situationer där det blir lockande för barnet att prata. Lägg till exempel bilarna och nallen utom räckhåll och fråga med ord och tecken ”Ska vi leka med nallen eller bilar?”

Och till sist: språket utvecklas i samspel med andra, för vissa går det snabbt och andra behöver mer tid. Se till att avsätta en liten stund varje dag för språkstimulans: gör roliga saker tillsammans, lek, prata och läs böcker!

Mitt absolut bästa råd är att ni pratar med BVC och ber om en remiss till logoped, för då får ni råd som är anpassade till just ert barn. Men i väntan på det, eller om ni bor i en landsända där det är sorgligt långa väntetider till logopederna, finns det mycket ni kan göra!

Först och främst tycker jag att ni ska börja använda tecken och gester när ni pratar! Det brukar göra det lättare för barn att lära sig fler ord, men (och det är kanske ännu viktigare) ni kommer också visa barnet hur hen själv kan använda tecken och gester för att uttrycka sig just nu, innan orden kommer.

Läs mer om att komma igång att teckna i tipsen under Kommunikation-AKK-tecken ovan.

Sedan är det bra om ni försöker dra med barnet i språkstimulerande aktiviteter så ofta som möjligt. Det kan vara så enkelt som att ni pratar med barnet om sånt barnet tycker är roligt. Att ni leker tillsammans och du sätter ord på det som händer i leken, eller att ni läser böcker!

Här på Hatten har vi Babblarna och Ajja & Bajja som är skapade för barn som är i början av sin språkuteckling precis som ert barn. En handledning för Språklek med Ajja & Bajja hittar ni här, och samma sätt att språkleka kan man förstås använda med andra leksaker och böcker som barnen tycker om. I slutet av handledningen finns också lite tips kring ”språkstimulerande förhållningssätt” som man kan använda under hela dagen. En handledning till Babblarna är också på gång, men innan den är färdig kan ni kika på tipset om Babblarna här nedan.

Och framför allt: uppmuntra alla barnets sätt att uttrycka sig och visa saker! Om man inte kan säga något kanske man kan visa med kroppen vad man menar? Och om vi vuxna sedan svarar på det så får vi till ett samtal, och det i sig är språkutvecklande!

Vad roligt! Tecken är bra för alla små barns språkutveckling, och eftersom tecknen är enklare att få till rent motoriskt än talade ord så kan små barn ofta börja kommunicera med tecken innan de kan prata. Och plötsligt får man veta lite mer om vad ens 1-åring tänker!

När börjar man?
Vi kan egentligen börja teckna med våra små hur tidigt som helst. Det är ju precis samma sak som att vi pratar med dem så fort de föds. De lyssnar och tar in, men själva brukar de bli redo att svara med tecken ungefär samtidigt som de börjar peka och vinka – kanske sådär vid 8–10 månader ungefär.

Hur lär man sig tecknen?
Tecknen är hämtade ur svenskt teckenspråk, och dem kan man enkelt slå upp i appar och lexikon på nätet (som www.hattenonline.com), eller lära sig via barnböcker med tecken. I vår serie om Ajja & Bajja får man ett grundordförråd av tecken för sånt som intresserar små barn, men även flera av Babblarnas böcker har tecken längst bak. På www.ajjabajja.se kan man också skriva ut en tecken-affisch att sätta upp ovanför skötbordet.

Hur gör man?
När man kan några tecken är det bara att börja använda dem när man pratar, gosar och tittar i böcker. Det räcker att teckna de viktigaste orden i det man säger, kanske ett per mening. Men annars behöver man inte begränsa antalet tecken. Satsa på att lära er tecken för allt ert barn tycker är roligt och intressant. Det finns ingen risk att ni förvirrar barnen genom att använda för många tecken – med tecknen blir vi vuxna bara tydligare när vi pratar. Vi pratar långsammare, och eftersom vi bara tecknar de viktigaste orden i det vi säger blir de markerade av tecknen, och lite lättare för barnen att ta in och härma. Och det tror jag är en av orsakerna till att babytecken stimulerar språkutvecklingen i stort.

Men det mest fantastiska är förstås att våra små tidigare kan berätta vad de vill och tänker på!

Här kan ni se när lillasyster i Snicksnacksnokens testpatrull läser ”Ajja & Bajja i parken” med sin mamma, och faktiskt kan säga jättemycket med sina ljud och tecken.

Babblarna är mer än bara roliga figurer på YouTube – de är utvecklade för att vi på ett roligt och enkelt sätt ska kunna stötta barns språkutveckling. Några enkla tips är:

Läs böckerna förstås!

Att läsa böcker är alltid språkstimulerande, men Babblarnas böcker kommer med en extra knorr.
”Dadda hälsar på” passar exempelvis speciellt bra för de barn som behöver få vara motoriskt aktiva (och knacka på dörrar) för att hålla koncentrationen.
”i Babblarnas hus” är perfekt för den som vill börja med 2-ordssatser och med ”Var är Babbas saker?” och ”i Bobbos väska” är det lätt att jobba med kluriga begrepp som frågeord (var? vems?) och prepositioner (under, på, bakom).

Babblarna är utvecklade med Karlstadmodellen som grund och deras namn är valda med omsorg så att de både stimulerar barns ljudperception och är lätta för barn att lära sig säga. (Det är alltså ingen slump att min dotters första ord var ”mamma”, ”pappa” och ”Babba”.) Längst bak i böckerna finns också illustrationer för hur man tecknar orden, eftersom tecken tillsammans med tal är ett mycket bra sätt att stimulera tidig språkutveckling.

Lek med figurerna!

Med Babblarnas plastfigurer eller mjukisar kan man leka allt möjligt! Man kan inspireras av böckerna eller hitta på annat som barnen tycker är roligt. Använd dem tillsammans med andra leksaker ni redan har, och låt barnen vara med och bestämma! Om vi är med och sätter ord på det som händer i leken, och fångar upp det barnen säger och svarar på och bygger ut det, kan det bli hur bra språktimulans som helst. Här leker min dotter och jag med Babblarna i ett dockhus:
>> Till ”Lillasyster leker med Babblarna” på YouTube

Passa också på att prata lite som Babblarna när ni leker. Alla Babblarna pratar på ljuden i sina namn, så Diddi pratar ”diddidi” och Babba ”babababaa”, och genom att vi härmar det kan små barn komma igång och smaka på det här med tal även innan de riktiga orden kommer.

Mitt bästa tips är annars att hänga på barnens intressen! Om barnet gillar fordon så kan Babblarna åka buss. Eller bil. Med barn som inte kommit igång att prata så mycket brukar jag ge två förslag på vad som kan hända i leken och se om de kan svara med ord, gester eller tecken:
– Ska Babba åka buss eller bil?
När vi kommit fram till vad som ska hända sätter jag ord på det:
– Buss. Babba åker buss.
På så vis är jag modell för hur barnet kan säga nästa gång, och nästa… och sedan är det bara att bygga vidare på leken.
– Vem får följa med i bussen? Dadda eller Diddi?
Ju mer barnen får uttrycka vad de vill ska hända desto mer kommunikation och språkträning blir det. Och då spelar det ingen roll om man leker med Babblarna i ett dockhus, i skogen eller i badet.

När barnen kommit igång att prata mer kan man fortsätta vara modell för hur de kan utvecka sitt språk på ungefär samma sätt. Om barnet säger:
– Babba sover.
Så kan jag som vuxen säga:
– Ja, Babba sover i sängen. Ska Babba ha ett grönt täcke eller ett rött täcke?

Med lite fantasi kan man få in det mesta i leken, om barnet behöver träna prepositioner kan man leka ”Var är Babbas saker?”
Göm Babbas sak medan barnet och Babba blundar, och tala sedan om för dem var de kan leta.
– Titta under skåpet i hallen.
Om det är adjektiv som är luriga kan man ha BM (Babblarna Mästerskap) och se vilken Babblare som kan hoppa längst eller högst.
– Babba hoppade längre än Diddi.
Eller gör egna Babblare – rita tillsammans eller använd lera. Perfekt om man vill träna på begrepp som kort, tjock, stor och liten.
– Vem kan rita den största Babblaren?

Spela spel!

Med Babblarnas Lotto eller Memo kan man spela enkla språkstimulerande spel. Så fort det går kan man försöka spela lotto med ”hemliga kort” – det vi säga att vi inte visar bilderna för varandra utan bara säger vad vi fått på bilden, och så får de andra leta på sina lottobrickor. Då stimuleras både språkförståelsen och barnets egen uttrycksförmåga. Det går förstås att hitta på andra roliga aktiviteter med korten också. Gör ett fiskespö av en pinne, lite tråd och ett gem, och låt barnen fiska upp bilder som ni sedan benämner. Eller varför inte bara dra korten ur en påse och se vad ni får för något?

Det mesta är roligt när en Babblare är inblandad!

Mer inspiration till språklek med Babblarna hittar ni i handledningen HÄR och vill ni fördjupa er ordentligt är Iréne Johanssons bok ”Tal och språkträning i Babblarnas värld” en guldgruva!

Det finns få aktiviteter som är så bra för språkutvecklingen som att läsa böcker!

De svenska forskarna Mats Myrberg och Ingvar Lundberg har uppskattat att ett barn som blir läst för och sedan läser själv har ett ordförråd på 50 000 – 70 000 ord vid 17 års ålder, medan en 17-åring som inte blivit läst för och inte läst själv har ett ordförråd på 15 000 – 17 000 ord. Det är stor skillnad!

Hur kommer det sig då? Jo, av flera skäl tror jag. Dels är det så att vi i vardagligt tal inte använder oss av så mycket krångliga ord – men de dyker upp i böcker! Antingen kan barnen lära sig dem bara genom att dra slutsatser av sammanhanget medan vi läser, eller så kan vi pausa och passa på att förklara orden – i vilket fall som helst så bygger barnen på sitt ordförråd. Men det händer också något magiskt när vi läser tillsammans. Det brukar vara en lugn stund och vi koncentrerar oss på samma sak. Barnen får stöd av bilderna för att förstå nya spännande begrepp och sammanhang, och det finns tid att fundera och fråga.

Men att läsa böcker är inte bara bra för ordförrådet, de kan användas för att bygga på andra språkliga förmågor också! Som uttal till exempel, som med Snicksnacksnokens roliga böcker, eller berättande, om man låter barnet vara aktivt och fylla i och berätta själv utifrån bilderna.

På många håll har bibliotek samlat tips på barnböcker som passar extra bra för att stimulera olika språkliga förmågor och kallat dem ”språkpiller” eller ”språkpuffar” – länkar till sådana listor hittar ni till exempel mitt på sidan här hos www.snicksnacksnoken.se.

Om ditt barn inte är så pigg på att läsa då? Jo, fortsätt erbjuda böcker lite då och då ändå – välj böcker om sådant som intresserar barnet och låt dem bläddra själva. Det gör inget om det går på trettio sekunder. Tänk inte att målet är att ni ska läsa en hel bok, utan att målet är att du ska visa att det här med böcker är härligt! Ofta är det lättare om vi inte läser exakt allt det som står i texten utan tittar tillsammans på bilderna och kanske berättar historien med egna ord. Försök göra stunden mysig helt enkelt – det går att läsa medan man äter mellis, myser i sängen, eller var man än gillar att vara!

Man behöver självklart inte sitta inomhus vid ett bord för att stimulera barns språkutveckling. Det går att göra jämt, och varför inte utomhus en härlig sommardag?

Ett av mina bästa tips är faktiskt att bara följa barnen i deras lek, och vara med genom att sätta ord på det som händer och kanske föra in nya ord och begrepp i leken. Om barnen vill leka med bilar i sanden, så kan bilarna köra fort, och lååångsamt. En bil kanske är större än de andra, och vilken bil är störst egentligen? (Vips så har vi jobbat på adjektiv och böjningsformer.)

Babblarna och Ajja & Bajja hänger förstås gärna med ut, och kan vara med på kurragömma till exempel. Om man talar om för barnen exakt var de gömt sig blir leken ett lätt och roligt sätt att jobba med lägesord och fler adjektiv. ”Diddi har gömt sig bakom den största busken.”

Bajja gillar att samla på saker också, helst av allt nya saker som ingen vet vad de heter. Då kan han leta upp någon att fråga, och sedan har han ett tips: Om man säger ordet fem gånger tillsammans så är det lättare att komma ihåg!
Och efter att man byggt ordförråd på det viset kan leken förstås fortsätta åt vilket håll som helst, kanske blir det en gryta av alltihop på Strandrestaurangen.

Det går att jobba på vilken språklig förmåga som helst även ute, och de flesta tips du hittar genom menyn här till vänster går att anpassa så de går att göra på gården eller i parken.

Och finns det egentligen något mysigare än att sitta och läsa under ett träd?

Vad kan vi göra i förskolegruppen för att stödja barnens språkutveckling?

Jag blir så glad över den här frågan, för det bästa vi kan ge våra förskolebarn inför skolstarten (och inför livet i övrigt) är ett så rikt språk som möjligt! Och det går ju utmärkt att göra språkstimulerande aktiviteter i grupp också.

Med de yngsta på en småbarnsavdelning handlar det om att öka språkförståelsen, lära sig nya ord och hur man sätter ihop dem i korta meningar. Vissa gillar att läsa böcker – och det är toppen för språkutvecklingen – medan andra behöver mer konkreta lekar för att orka vara med. Och sånger och ramsor förstås!

När vi sedan läser och språkleker gäller det förstås att hitta något som barnen tycker är roligt – här på Hatten har vi Babblarna och Ajja & Bajja till exempel. Man kan läsa böckerna om Ajja & Bajja, och sedan låta dockorna vara med på samlingen och se vad de hittar på i teatern. Barnen kan kanske vara med och bestämma – vad ska Ajja göra idag? Och om man tillsammans med barnen sätter ord på allt de gör blir det hur mycket språkstimulans som helst!

På samma sätt är Babblarnas plastfigurer eller mjukisar gärna med på samlingar, de kan spela upp det man läst i böckerna, hitta på bus, eller varför inte gömma sig under, mellan och bakom grejer? Att använda mycket gester och tecken är ett bra sätt att stimulera den tidiga språkutvecklingen (det är ingen slump att vi har så mycket rörelser till våra barnsånger) och en teckendocka som kan vara med och sjunga och ramsa är inte dumt!

Mer tips att inspireras av hittar ni under fliken tidig språkutveckling.

När förskolebarnen blir äldre ökar ordförråd och språkförståelse, och meningarna bli längre, men det är fortfarande mer regel än undantag att ett eller annat språkljud krånglar. Snicksnacksnokens böcker är lätta att använda för att hjälpa barn med uttal. Läs dem tillsammans och låt barnen vara med och låta och fylla i ord och meningar. Sedan kan man använda kortlekarna som följer med och spela ”Finns i sjön” eller memory, eller så lägger man korten på rad och tränar på att berätta historier för varandra.

För att bygga upp den språkliga medvetenheten är det bra att rimma och leka med ord också. Olle & Mias rim- och ramsböcker är roliga, och ramsboken Tamtarams är fullproppad med rim som det passar extra bra att göra rörelser till: ”Sitta, stå, stå på tå! Springa, gå, böja så…”

Olle & Mias kulisslek är en bok full med scener som man kan använda för att bygga ordförråd, och med klippdockor till kan barnen turas om att hitta på egna historier och träna ännu mer på att berätta!

Och till slut, Babblarnas spelbok använder jag till all möjlig språkstimulans beroende på vad jag tänker att barnen kan behöva utveckla – man kan t ex skriva egna instruktioner på kort som man samlar längs banan så att barnen får träna upp sin språkförståelse: ”Ställ dig bakom gardinen och vinka med stortån.” Eller så bygger man ordförråd genom att barnen får samla och benämna kluriga bilder (som man till exempel skriver ut från internet, HattenOnline eller tar från ett memoryspel som samlar damm på någon hylla).

Och där hade jag bestämt mig för att sluta för att inte överhopa er med tips, men… bara några ord till: Nästan vilken aktivitet som helst i förskolan går att använda för att utveckla barnens språk – prata om allt, ha roligt och läs böcker!

Dags för kalas? Om temat är Babblarna eller Ajja&Bajja är det ju givet med lite språklek samtidigt!

En rolig lek är ”Vem är borta?”
Låt lagom många av Babblarna (plastfigurer, mjukisar eller utklippta pappersdockor – bilder att skriva ut hittar ni här: www.babblarna.se) sitta mitt på golvet. Sedan får alla barn blunda och en av figurerna plockas bort. Och när alla tittar igen: Vem är borta?!

”Följa Babblarna!”
En annan rolig lek är att samla Babblarna i en påse (samma plastfigurer, minimjukisar eller pappersdockor fungerar fint) – sedan får barnen en i taget dra en figur ur påsen och hitta på hur figuren låter och rör sig – och alla härmar och går efter!

Och till sist min personliga favorit: ”Godisjakt!”
Någon av Babblarna (eller busiga Bajja) har gömt godiset! Och så får barnen lyssna medan Babblarna/Bajja och jag berättar exakt var godiset är gömt. Och beroende på vad jag vill att barnen ska få träna på blir instruktionen olika svår: från ”godiset är under soffan” till ”godiset är i den största vita lådan bakom gardinen i köksfönstret”.

… och sedan dansar vi förstås till Babblarnas eller Ajja&Bajjas svängiga musik också!

Att äta tillsammans – vare sig det är lunch, middag eller mellanmål – ger ett väldigt bra tillfälle till språkstimulans.

Vi kan locka de minsta att sätta ord på vad de vill ha, genom frågor som till exempel: ”Vill du ha äpple eller banan?”
Eller passa på att prata om allt runt omkring oss.

Med Babblarna på tallriken kan vi kolla vem som dyker upp under potatismoset, och med en bordstablett med fina bilder kan vi titta och peka och bygga ordförråd. Och med de större barnen kan vi passa på att föra ett språkutvecklande samtal om allt mellan himmel och jord.

Försök se till så att alla runt bordet får berätta något varje dag, även om det blir på deras nivå, och prata om allt spännande som nyss hänt eller ska hända.

Det första jag kommer att tänka på är att leka ”Skattjakt”. Man kan behöva göra det några gånger innan ett litet barn förstår vad det går ut på, men sedan tycker de flesta att det är jätteroligt.

Göm en ”skatt” medan barnet blundar eller väntar i ett annat rum. Det kan vara en leksak eller, om motivationen är låg, något gott. Sedan berättar du för barnet var skatten är gömd, och barnet får leta. Börja med något enkelt, t ex ”Den är under bordet”, men sedan är det lätt att öka svårighetsgraden så att det precis är så svårt att barnet kan klara det om han koncentrerar sig. ”Den ligger i en svart stövel i hallen.” eller ”Den är bakom den minsta vita krukan i fönstret närmast sängen i din storasysters rum”. Puh!

Om det är något som är lite extra svårt, som prepositioner, färger eller adjektiv, så kan man passa på att lägga in det också.

Ha en spännande skattjakt!

Barns språkförståelse är lätt att jobba med i vardagen!

Läs mycket böcker, och se till att förklara krångliga ord och meningar när de dyker upp både i böckerna och i vardagslivet. Men vissa språkliga begrepp och konstruktioner är verkligen lite luriga… (det upptäcker man om inte annat när man försöker förklara dem. 🙂 Då kan man ofta fixa ett spel eller en lek som gör det tydligare.

Lottospel brukar vara ett enkelt och roligt sätt att träna språkförståelse, och Babblarna och Ajja & Bajja har enkla lottospel som passar barn i tidig språkutveckling.

Spelet går till så att alla har var sin bricka, och så turas man om att vända ett av de lösa korten och se på vilken bricka den passar. Den som har fullt på sin bricka först vinner.

Om man så fort barnen är med på hur lottospelet går till inte visar bilden man vänder upp för varandra, utan bara säger vad den föreställer så att de andra får gissa och peka på rätt plats på brickan, jobbar man automatiskt på barnens språkförståelse (och uttrycksförmåga också förstås när det är barnens tur att beskriva bilden).

När barnen är större finns det exempelvis material i boken Utbyggd Grammatik som man kan klippa lottospel av. Och så kan man förstås fixa egna spel!

Här bjuder Olle & Mia på ett spel som jag ofta använder för att träna tempus med, det vill säga skillnaden mellan ”ska göra”, ”gör” eller ”har gjort”.

Och blir ni trötta på att spela lotto kan ni förstås klippa ett Memo-spel av det.

Klicka på bilden för att få spelet som pdf att skriva ut!

När barn börjar bygga på sitt ordförråd går det ofta långsamt. ”Mamma” kanske kommer först, och ”pappa” en månad senare. (Eller tvärt om förstås!) Och sedan dröjer det ytterligare några veckor innan barnet plötsligt ser en ”vovve”. Om man i denna tidiga fas vill hjälpa barnet öka sitt ordförråd är det jättebra att använda tecken och gester samtidigt som man pratar. Om vi tecknar de viktigaste orden när vi pratar blir de lättare för barnet att urskilja orden och befästa dem i sitt ordförråd. Ett annat tips är att hela tiden ta för vana att sätta ord på det barnet tittar på – så att barnet får många tillfällen att ta in ord och härma. Läs mer under ”Tidig språkutveckling” och ”Hur kommer jag igång med tecken?”

Så småningom börjar ordförrådet växa snabbare, och då gäller det för oss att mata på med ord! Mitt råd är att ha detta i bakhuvudet hela tiden. Läs mycket böcker förstås, och titta i illustrationerna efter saker att benämna. Nästan vilka böcker som helst brukar gå bra men vi vill tipsa lite extra om vår roliga ABC-bok ApABC – titta så mycket saker det går att hitta bara på ett uppslag som här.

Ta också till vana att samla på ord när ni är i olika miljöer och situationer. Prata om vad orden betyder, och lär barnen att fråga om de inte vet vad något heter.

-Titta. Det där under trädet, det är kottar. Och titta, en skalbagge! Och kolla här, vet ni vad det här heter?

Och så kan man spela spel förstås, allting med bilder som man får benämna, som memory och lottospel. Eller fixa ett fiskespö av en pinne, lite tråd och ett gem, och låt barnen fiska upp bilder…

Nästan allt av Hattens material, och det mesta här i världen, går att använda till att bygga ordförråd!

Alla har vi någon gång råkat ut för att inte hitta ett ord fast vi vet att vi kan det. Sådana ordfinnandesvårigheter kan man ha av olika grad, och att ha stora svårigheter att hitta ord kan vara väldigt jobbigt.

En bra strategi när man inte hittar ord är att beskriva istället för att benämna, det vill säga att så fort man fastnar på något ord tänka: kan jag säga det på något annat sätt? Och den strategin kan vi lära våra barn. Och ett roligt sätt att träna på det är i spel.

Jag brukat ta en bana ur Babblarnas spelbok (barnen kan få välja för nästan alla fungerar). Till det tar jag bildkort, ofta från Olle & Mias ordkort eller bilder från Ordlotto, men man kan ta det man har hemma. Vi lägger bilderna i en hög bredvid spelbanan, och sedan turas vi om att ta och beskriva så många kort vi hinner på en minut. Man får inte ta ett nytt kort förrän någon har gissat rätt på det man just beskrivit (och man får förstås inte benämna vad det är på kortet, bara beskriva det). Ibland kör vi några exempelomgångar så barnen förstår reglerna:

E (drar kort på ”klocka”): Det är något man har på väggen som visar tid. B: Klocka! E (drar kort på ”päron”): Det är något man kan äta, som är grönt… B: Gurka! E: Nej, det är sött, och växer på träd. B: Päron!

Och om det är det jag hinner på en minut får jag gå två steg, och sedan är det nästa spelares tur. (Om barnen är sluga och medvetet gissar fel kan man spela i par där den ene beskriver och den andre gissar, och så byter man. Eller lägga till att man får poäng, eller ”babbelbär”, även när man gissar rätt.)

På samma sätt kan man också träna ordmobilisering, men istället för bildkort har man då kort med kategorier (eller bokstäver). Enklast är att skriva t ex ”frukt”, ”möbler”, ”djur” o s v på korten och sedan hjälpa icke-läskunniga att läsa dem. När man dragit sitt kort ska man på trettio sekunder komma på så många ord som möjligt inom kategorin, och sedan får man gå lika många steg som man har kommit på ord.

Och glöm inte att man faktiskt tränar sig på att hitta ord så fort man pratar, så ge barnen massa möjligheter att prata och berätta!

Vårt språk vimlar av abstrakta begrepp som både är kluriga att förstå sig på och förklara. Men som kan vara väldigt bra att ha ändå. Här kommer lite tips!

Ord för känslor

Olle & Mias KänsloMemo är toppen när man kämpar med att lära sig känsloord. När de vanligaste orden sitter, passa på att jobba lite med synonymer och mer ovanliga känslor, från glad till lycklig, nöjd och belåten. Då kan man passa på att diskutera om de känslorna skiljer sig åt eller inte, och det är inte säkert att alla tycker lika. Spännande!

Olle & Mia finns också som klippdockor med flera ansikten att byta mellan. Varför inte välja ett ansikte tillsammans och hitta på en historia om varför Mia blev så arg.

Ett annat tips är att hjälpa barnet att sätta ord på sina känslor i vardagen – och att man sätter ord på sina egna.
– Vet du, nu blev jag förvånad. Jag trodde inte att…
och
– Nu ser jag att du blev ledsen.
eller
– När han sa så, blev du mest arg eller ledsen, tror du?

Andra kluriga abstrakta ord

Att förstå ord som ”skillnad”, ”förslag”, ”diskutera” och ”planera” gör stor skillnad när man går i skolan. Och de är varken lätta att förstå eller att förklara. Det vi kan göra är att försöka göra dem så konkreta som möjligt: Fram med papper och penna! Och hitta på exempel!

Så här ser det ut när logopeden försöker förklara:

– Skillnad är det som gör saker olika. Ser du vad skillnaden mellan de här bollarna är? Och vad är det för skillnad mellan de här tre blommorna?

– Diskutera betyder att man pratar om en sak, det kan vara flera personer som tycker olika, och det här pratet kan kallas ”diskussion” och de här personerna ”diskuterar”.

Fånga upp kluriga ord när de dyker upp i livet, och passa på att använda orden lite extra under någon vecka så att de verkligen sätter sig.

– Jag hör att du vill spela spela på ipaden, men vi får diskutera det när vi kommit hem.

Självklart snurrar man ibland in sig i konstiga förklaringar som man knappt förstår själv, men då är det bara att börja om! Vis av erfarenhet vet jag att ju mer man förklarar desto bättre blir man på det! Inte helt olikt allt annat här i livet.

Babblarnas böcker har faktiskt inbyggd träning av frågeord. Var är Babbas saker? Vem bor där inne? Vems halsband är det? Om barnen är större kan de få ”läsa” (alltså återberätta) böckerna själva och träna på att få till rätt frågeord.

Sedan kan man ta figurerna (eller vilka leksaksgubbar som helst förstås) och leka! Om man vill träna ”hur?” och ”var?” och ”vart?” kan man hjälpas åt att rita eller bygga en värld åt dem. Och så är det bara att turas om att fråga och bestämma:

-Vart ska Babba åka?
-Till sjukhuset.
-Och hur ska han åka dit? Med buss eller bil?

Om man lägger till en klocka (eller en äggklocka) kan man få in ”när?” också.

Och om man klurar lite till går det säkert att göra ett spel av det till lite äldre barn också. Säg att man ska samla en sak från varje plats i världen innan man får gå i mål, och för att komma vidare måste man hela tiden dra kort från en ”vart?”-hög, och en ”hur?”-hög. (Nu vet logopeden vad hon ska pyssla med nästa vecka!)

Och kvar har vi sedan det luriga ”varför”. Mitt bästa tips är att använda det mycket, till exempel när man läser böcker. I början kan man svara själv, men efter ett tag kan säkert barnet också svara.

– Diddi diskar. Varför? Tallrikarna var nog smutsiga.

– Doddo duschar. Varför, tror du?

När ordförrådet har växt lite brukar barn bli redo att sätta ihop 2-3 ord i korta satser, men det är inte alltid så lätt, och vi vuxna kan enkelt stötta utvecklingen med några roliga aktiviteter och strategier.

Grundtanken är att vi vuxna ska vara modeller för just de korta satser som vi vill att barnen ska komma igång och säga, och locka barnen att härma och skapa egna.

Det här är lätt att göra till exempel när vi läser böcker. När vi läser Ajja & Bajja ska sova kan jag vid denna bild till exempel säga ”Ajja badar” och sedan peka på Bajja (och om det behövs kanske börja på ”och Ba…”) och se om barnet kan fylla i ”Bajja badar”. Gör barnet inte det kan jag bara fortsätta läsa, och vara modell, och så prövar vi igen nästa gång, och nästa.

En annan bra aktivitet är att spela lotto-spel med bilder där det händer saker. Vi har lottospel med Babblarna och Ajja&Bajja men det går förstås att använda ett lottospel man redan har i hyllan eller så kan man samla ihop bilder från nätet kring något barnet tycker mycket om och skriva ut ett eget.

När vi vänder en bild i spelet, och ska lägga den på rätt plats på våra lottobrickor, säger vi förstås vad den föreställer, till exempel ”Bobbo kastar boll”. Och på samma sätt som när vi läste ovan kan vi då både vara modeller och locka barnen att säga själva.

Så fort det går kan vi också försöka spela lotto med ”hemliga kort” – det vi säga att vi inte visar bilderna för varandra utan bara säger vad vi fått på bilden. Sedan får alla leta på sina lottobrickor för att gissa var bilden passar. Då blir det tydligt att det inte räcker att säga ”Bobbo” bara, för Bobbo finns på flera bilder på brickorna. Vi måste säga lite till för att de andra ska hitta rätt bild – och bygga en mening helt enkelt!

Ett sista tips är att ta för vana att bygga ut det barnen säger i vardagen också. Om barnet pekar på en bil som kör förbi och säger ”bii” kan vi svara ”ja, bilen åker. Brrrm”. Och när barnet börjat säga två-ordssatser själv, som ”bilen åker” kan vi bygga ut ännu lite till ”ja, bilen åkte fort!”

Psst! För den som vill jobba ännu mer strukturerat med meningsbyggnad finns Språkpussel – som ni kan läsa ett tips om nedan.

Om ni vill sitta ner och träna ordentligt finns Språkpussel där man sticker ner bilder eller ordbilder i pusselbitar, och så kan man tillsammans sätta dem i rätt ordning och säga meningen som den ska låta. Läs mer om Språkpussel under Inspiration > Hattens produkter här på hemsidan.

En mängd liknande övningar för förbättrad meningsbyggnad finns också i boken Utbyggd grammatik, som kommer med en cd-skiva med material att skriva ut.

Annars brukar jag träna meningsbyggnad när vi läser böcker. Vi brukar ta en bok barnet läst ofta, och så får barnet berätta den för mig. Om det är för jobbigt hjälps vi åt. När barnets mening blir fel brukar jag inte rätta (det är rätt otrevligt att bli rättad mitt i om man sitter och berättar något), men jag säger den alltid igen på rätt sätt och lite extra tydligt, alltså:

-Åker runt roboten.

-Ja, roboten åker runt.

Det här sättet, att man ger tillbaka yttrandet som det ska låta, kallas ”passiv korrigering”, och det kan man i princip göra jämt. Eftersom barnen inte känner sig ”rättade” brukar de inte tycka att det är jobbigt, och då de hela tiden hör hur meningarna ska sägas, kan de så småningom rätta sitt eget tal efter det. Så nästa gång vi läser samma sida kanske barnet minns hur det ska vara. Ibland kan jag också pröva att börja åt barnet:

-Och där, titta! (Pekar på roboten.) R…

-Roboten åker runt.

Det här kan ni förstås göra med alla böcker barnet gillar. Av Hattens böcker passar Olle & Mia extra bra om man inte vill ha för långa meningar. Där kan man också ta hjälp av teckenillustrationerna, inte för att barnen måste teckna, utan för att man för varje teckenbild ska komma ihåg att säga ett ord.

Jag brukar också använda Snicksnacksnokenböckerna och deras kortlekar. Där kan man lätt få in lite längre meningar:

-Sorken ramlar ner i gropen, men Si…

-Sickan inte ramla ner.

-Nej, Sickan ramlar inte ner. Och snigeln? Snigeln ramla in..

-inte ner.

-Ja! Ska vi säga hela? Sn..

-(Långsamt tillsammans) Snigeln ramlar inte ner.

-Precis, snigeln ramlar inte ner.

Eftersom man ofta måste säga meningarna många gånger för att minnas hur det ska vara brukar jag använda Snicksnacksnokens kortspel också, och spela memory eller Finns i sjön. Och då säger vi förstås en mening om vad det är på bilden varje gång vi tar ett kort.

Ja, såna där ändelser är bra att ha ibland… Det är ju skillnad på om ”jag läser” eller ”jag läste”, eller om jag kanske ”vill läsa”. Och om jag i så fall vill läsa om en ”bil” eller om ”bilar”. Ja, vi säger ganska mycket med de där ljuden vi fäster i slutet på våra ord.

Här kommer några tips på hur man kan träna t ex plural och tempus. I den eminenta boken Utbyggd grammatik hittar ni fler.

Plural: Ett enkelt sätt är att skriva ut flera bilder av samma sak. Utbyggd grammatik kommer med en cd-skiva med material man kan skriva ut. Det som är fiffigt med de bilderna är att de finns i färdiga grupper som har samma ändelse (-ar, -er, -or, o s v) men det går förstås bra även med andra bilder. Dinosaurier kanske? Prinsessor? Superhjältar?

Barnet får först en bild, och frågan ”vad fick du?” Svaret kanske blir ”en prinsessa”. Sedan får barnet ett kort till, och frågan ”hur många prinsessor har du nu?” och så får man träna på att få till svaret ”två prinsessor”, och ”tre prinsessor”, o s v, o s v.

Det finns också ett material att skriva ut från Materialhatten som heter Spelkort RÄKNA. Det brukar jag använda i memory eller lottospel, och varje gång man tar upp en bild säger man förstås om det är ”en fågel” eller ”tre fåglar”.

Tempus: Det material jag oftast använder för att träna tempus kommer också från Utbyggd grammatik. Tempusspelet består av sekvenser med tre bilder, till exempel ”flickan ska måla”, ”flickan målar” och ”flickan har målat”. Jag tycker om att spela lottospel med dessa bilder, d v s att man skriver ut dubbel uppsättning av bilderna, gör lottoplattor av en utskrift och klipper ut bilderna ur den andra. Om man inte får visa bilden för sin medspelare, utan bara säga vad det är, blir det plötsligt ganska viktigt om det är ”flickan målar” eller ”flickan har målat”. Och till det kan man lägga en liten minnesövning, och fråga ”Kommer du ihåg vad de gjorde? Mannen sopade, och flickan…”, och vips får man lite träning på ”målade” också.

Vilken ändelse som helst: Men mitt bästa tips är ändå att fånga ändelserna när de dyker upp i livet. Om ditt barn säger ”det kan komma bil” säger du ”ja, det kan komma bilar”, och genom att du ger tillbaka barnets yttrade så som de ska låta, om och om igen, kan barnet själv korrigera sig till nästa gång, eller nästa, eller nästa. Och om ni har prövat att göra så tusen gånger, och ändelserna ändå inte vill fastna, kan du (en dag när ni båda är på ett bra och lärosuget humör) prova att säga ”ja, bil eller bilar?” Men rätta inte, för hur kul är det på en skala när man vill prata om bilar?

Har ni sett att det finns språkpusselkort till Babblarna? Om barnen är små brukar jag börja med dem. Vi har Babblarna i några röda pusselbitar och så verb i några blå, och sedan får barnet bestämma hur vi ska sätta ihop dem.

”Sova, vem ska sova?” Om barnet väljer Babba sätter vi ihop pusselbitarna och säger/tecknar ”Babba sover”, och så lägger sig Babba förstås och snarkar högljutt. Sedan är det bara att ta nästa verb, och nästa Babblare.

När barnen väl är med på det så är det lätt att bygga ut med fler ord i satsen. ”Diddi kastar… vad ska Diddi kasta?” Jo, det visar sig att ”Diddi kastar pennan”.

Ganska snart vill Babblarna, eller vad det nu är vi leker med, alltid göra sådant som inte finns på korten. I början ritade jag dit vad barnen bestämde på ett tomt kort, men nu låter jag ofta kortet förbli tomt och det brukar fungera lika bra. Barnen är på något vis ändå med på att varje pusselbit representerar ett ord/tecken, och att vi nu bestämt att det tomma kortet betyder ”bajs”, och så säger vi det tillsammans ”Diddi kastar bajs”. Nej Diddi, det får man faktiskt inte göra!

Ett annat sätt jag tycker om att använda Språkpussel på är när man läser böcker. Om man tar favoritboken kan det kräva lite förberedelser, men det kan det vara värt! Eller så tar man till exempel en bok med Olle & Mia där det finns färdiga ordkort. Och för varje uppslag skriver man en mening som man säger tillsammans.

När barnen är lite större blir det här utmärkt läs- och skrivträning. Istället för bilder har man ordbilder, och barnen kan få skriva själva med hjälp av pusselbitarna och en bottenplatta, till exempel att ”Rulle hittar en raket.”

Mer om hur man kan använda Språkpussel, samt mallar till egna språkpusselbitar, hittar ni här.

Svårigheter med uttal är väldigt vanliga, och vissa ljud är normalt svårare än andra. Men vilket ljud det än gäller kan man ofta jobba lite på samma sätt – och hemligheten är ju förstås att få det att bli lite roligt. Annars är det ju svårt att få barnen att vara med.

Det är ofta enklast att få till ljud enskilt, låta ”sss” som en orm till exempel, men så fort barnet får till det är det bra att börja träna i stavelser som ”sa” eller ord ”sol”, och när det fungerar kan man gå på korta meningar (som ju är närmare vanligt prat än att bara säga ”ssol”). Kortare ord utan konsonantkombinationer är nästan alltid lättare, så börja med ”sol” och ”sova” före ”strandpromenad”. Men vad gör man sedan då?

Jo, vi hittar på spel och lekar förstås, och här kommer lite förslag som jag brukar använda:

Jag använder mycket ”brevidspel” – vi bestämmer ett ord som vi ska träna på. t ex ”bada”, och så säger vi det tre gånger innan vi får göra vad vi nu gör när det är vår tur i spelet, och då kan man ju använda vilket spel som helst som barnet tycker är roligt!

I Babblarnas Spelbok som ni hittar i Stora ljudväskan finns det massor av spelplaner att välja mellan, och där är det också lätt att ha som regel att man säger det där ordet som ska tränas för varje steg man tar. Vips har man tränat på att säga ett ord tjugo gånger!

Snicksnacksnoken har också ett Snicksnackspel som ni hittar som pdf att skriva ut här. –>> Snicksnackspel där man kan spela på precis samma sätt.

Med Babblarnas spelbok följer det också med babblarnabär som det går att spela ”samla bär” – då slår man en tärning, och får säga ordet lika många gånger som prickarna visar, och får sedan ta lika många fina babblarnabär ur en hög på bordet. (Flest bär på slutet vinner! Och man kan förstås byta bären mot något annat fint, eller något gott till och med!)

Uttalsträningen är också enkel att lägga in när man läser böcker tillsammans, låt bara barnet vara med och fylla i och repetera ord, eller leta upp ord i bilderna som börjar på ljudet som är svårt. Här passar ju förstås Snicksnacksnokens böcker perfekt om man har svårt med t ex s-, f-, k-, t- eller r-ljudet, men ramsor med andra kluriga ljud finns i Tamtarams och Tungvrickare.

Sedan finns det massor av andra roliga saker man kan hitta på. En enkel lek som går att lägga in lite när som helst under dagen är att man helt enkelt gör något roligt när barnet sagt det där kluriga ordet. ”Säg sssova så kittlar jag dig!” till exempel, eller att man släpper iväg en ballong, blåser såpbubblor, eller jagas. Ja, vad som helst som barnet tycker är kul!

När ni spelar och leker så här finns det också några strategier som kan göra det lättare för barnen. Om det är svårt att få till s-ljudet i ”ssova” i leken ovan, prövar jag alltid att säga ordet långsamt samtidigt med barnet, så att jag tydligt visar med min mun hur man gör. När barnet får till det lättare själv slutar jag förstås, men ibland kan jag hjälpa till genom att börja på ett litet ”ss…” för att påminna om att ljudet ska in.

Det är nämligen lätt att ljuden glöms bort när man bara pratar även om man får till dem i lekar och spel, och det är inte konstigt – i vardagen tänker man ju på vad man ska säga inte hur man säger det! Men ju mer tränar desto lättare blir det att få till uttalet, och helt plötsligt kommer det alldeles automatiskt!

Ja, men inte på samma sätt som med en 4-åring eller 5-åring. Alla små barn förenklar uttalet av ord och byter ut vissa ljud mot andra. Det ingår i den normala ljudutvecklingen att barn t ex säger ”t” istället för ”k” när de fyller 3 år, och 20 % av 5-åringarna har inte hittat sitt r-ljud. Det viktigaste i de tidiga förskoleåren är inte uttalet utan att man bygger på ordförrådet och börjar sätta ihop ord i meningar.

Men vissa 3-åringar kan ha så stora svårigheter med språkljud att de blir svåra att förstå för omgivningen, vilket kan leda till ilska och frustration. Och då tycker jag absolut att man ska börja leka med ljud. Och leka med ljud kan vara roligt!

En logoped kan hjälpa till med att välja vilka ljud man kan börja med om barnet har svårt med många, men Babblarnas namn har ljud som brukar komma tidigt i språkutvecklingen. Så om barnet har svårt med b- och d-ljuden är bokläsning och lek med Babblarna toppen. Testa gärna ett pass Babblarna Språkgympa på www.sprakgympa.se också.

Babblarna heter just Babba och Dadda, etc, för att hjälpa barn upptäcka skillnader mellan språkljuden. På samma sätt kan man döpa dockor till t ex ”Lelle” och ”Jejje” om barnet blandar ihop t ex l- och j-ljudet, eller använda pappersdockor ur Babblarna i konsonantdalen. Att använda ordpar där bara det svåra ljudet skiljer orden åt är ofta bra, eftersom det då blir tydligt för barnen att det är skillnad på ljuden och att det spelar roll om jag säger ”l” eller ”j” i ett ord – som när vi ska ”laga” eller ”jaga” maten till exempel.

Om det är s- och f-ljuden som krånglar brukar jag läsa och jobba med Sickan och skattkartan och Faran vid fallna trädet även med 3-åringar. Vi låter ”ssss” som ormarna, och fiskar s-bilder ur kortleken. Barnen får lyssna och avgöra om jag säger ”Sickan” eller ”Tickan”, och fylla i ord som börjar på s-ljudet när jag läser. Och på samma sätt kan man arbeta med ljud i andra böcker – ta för vana att låta mycket! När ni läser, och i livet i stort!

– Titta, ett flygplan! Ffffffff – kan du låta så?

Och så var det det där om att ”ge tillbaka” barnets ord så som de ska låta som jag märker att jag skriver i nästan varje tips – men det är ju så bra! Om barnet säger ”jag vill dunna” säger vi ”ja, gunga” lite extra tydligt. Så får barnet höra, om och om igen, hur det ska låta och kan så småningom rätta sitt uttal efter det
.

S-ljudet är ett klurigt ljud som barn kan ha svårt med på flera sätt. Vanligt när barnen är små är att de byter ut ljudet mot ett annat ljud, ofta t- eller h-ljudet. Men det är också vanligt att äldre barns s-ljud låter lite avvikande, som när barn läspar till exempel. Om ljudet finns men låter lite annorlunda finns tips för hur ni kan jobba under nästa fråga, och här nedan följer tips för vad man kan göra om barnen byter ut eller utelämnar s-ljudet helt.

Det första jag brukar göra är att leka lite med ljudet, låta ”sss” som ormar till exempel, så barnen får smaka på ljudet och pröva hur man gör med tunga och mun för att få till det. Väldigt många barn klarar att få till det då men har svårare när det ska in i ord. Sedan brukar jag smyga in ljudträningen medan vi gör något roligt som att spela spel eller läsa bok. Och då passar förstås boken Sickan och skattkartan och det tillhörande kortspelet perfekt!

Ibland när barn konsekvent blandar ihop två ljud kan det vara så att de inte riktigt uppfattat att det faktiskt är skillnad på de två ljuden. Därför heter snokarna i boken Sickan, Tickan och Hickan – genom att läsa och prata om dem kan man göra det tydligt för barnen att den lilla skillnaden mellan hur ljuden låter faktiskt är viktig.

När vi härmat ormarnas ”sss” i boken, och jag hör att barnen kan få till det, brukar jag medan jag läser låta barnen vara med och fylla i ord på s.

Om det behövs kan jag också påminna genom att börja på s-ljudet litegrann: ”Sickan ligger och solar på en s…” och så får barnen fylla i ”sten”.

Här kan ni se en liten film där jag och mina barn läser boken och leker med s-ljudet, och på samma sätt kan man förstås arbeta med andra böcker också.

När s-ljuden börjar sitta, och vi läst boken flera gånger, så kan barnen få återberätta historien själva med stöd av bilderna, och samtidigt försöka komma ihåg att använda de nya s-ljuden.

Med kortlekarna kan man också spela memory eller andra roliga kortspel och träna ännu lite mer på det där s-ljudet. Man brukar nämligen behöva säga det många gånger innan det riktigt sssitter!

S är ett lurigt ljud, först ska man lära sig att säga det överhuvudtaget, sedan ska det låta rätt också! Om s-ljudet utelämnas helt eller ersätts med något annat ljud hittar ni tips under frågan ovan, men om s-ljudet finns men låter annorlunda är ni på rätt sida.

När barn är små läspar de ofta, vilket betyder att tungspetsen hamnar lite för långt fram – mellan framtänderna istället för bakom. Det är helt normalt och växer ofta bort av sig själv, men vissa fortsätter att läspa upp i skolåldern och då kanske man vill träna på att få till ett mer ”vuxet s-ljud”.

Målet med träningen är då att hitta en bättre tungposition längre in i munnen, bakom tänderna. Jag brukar be barnen leta lite, och pröva olika s och höra hur det låter. Vissa fixar ett snyggt s-ljud direkt bara man ber dem att ”dra in tungan lite”. Andra kan behöva bita ihop lite lätt med tänderna medan de säger ”sssss” så att tungan inte kan sticka ut.

Här kan ni se hur vi jobbar på att hitta vuxen-s samtidigt som vi läser Sickan och skattkartan.

Lateral-s innebär istället att tungan blir lite för bred, så att det låter mer som ”kjol” när barnen säger ”sol”, och det kan vara riktigt lurigt att fixa till. Ett tips är att utgå från ett t-ljud innan s-ljudet, för då är tungan redan på rätt plats. Först isolerat ”tsss”, ”tsstsstss”, och be barnen lyssna själva. Hur lät det? Barnen kan behöva leta och lyssna mycket för att hitta rätt, och jag tror på att försöka sätta ord på det: Låter det brett? Smalt? Vasst? Spetsigt? Och vad händer om man försöker göra tungan ännu smalare?

När ni hittar ett s-ljud som låter bra isolerat träna på det en stund så det verkligen sssitter. Sedan är det bara att försöka få in det i ord, ”sssol” (eller ”tsssol” om det är lättare), ”sand”, ”se”, och sedan i meningar, ”Sickan sssolar på en ssten”. Och när barnen fixar det är det bara att traggla, traggla traggla. Det kan ta lång tid för barn att få in det nya s-ljudet i spontantalet, och det handlar inte om att de är slarviga eller lata, utan det är för att vi när vi pratar är upptagna med att tänka på vad vi ska säga och då hinner vi inte tänka på vår tunga och var vi ska sätta den. Placeringen måste komma helt automatiskt och dit finns tyvärr inga genvägar. Att träna ofta och korta stunder är det som brukar fungera bäst, och Hatten har förstås massa material som kan göra det roligare. Kolla in Sickan och skattkartan som kommer med ett eget kortspel, Babblarnas spelbok med roliga spelplaner och Babblarna i konsonantdalen med sin s-familj.

Är det svårt att hitta det där vuxna s-ljudet ta gärna kontakt med närmsta logoped för fler tips! (Eller… så kan man säga att ens s-ljud är gott nog. Det går att säga ”sss” på många sätt!)

R-ljudet är ett lurigt ljud som görs på olika sätt i olika delar av landet. Det är också ett ljud som normalt kommer sent i barns språkljudsutveckling, och runt 20% av alla 5-åringarna har fortfarande svårt med /r/.

Ett tips är att börja med att lyssna, och känna efter, hur man själv gör sitt r-ljud. Man frestas ofta att träna ett vibrerande övertydligt r-ljud, men i verkliga livet använder vi ofta ett mjukare mer surrande r-ljud som också brukar vara lättare att få till.

Innan ni börjar gör gärna grimaser tillsammans framför en spegel och se om barnet kan få upp tungan i en tungspets mot överläppen, och sedan mot gommen precis bakom tänderna. Många barn har svårt att styra tungan dit, och då kan man träna på det först. Det kan också hända att barnet har ett tungband som är för kort och då är det bäst att kontakta logoped.

Ofta ersätter barn /r/ med j- eller l-ljudet. Ibland har barnet också svårt att höra skillnad mellan dessa ljud. I Snicksnacksnokenboken Rulle och raketen som kan användas i träning av r-ljudet finns bilder på ros – juice och rök – lök. Ordpar som dessa kan man använda för att se om barnet har uppfattat att det är skillnad mellan ljuden. Om detta är svårt är det viktigt att hjälpa barnet med det först – t ex genom att spela memory med ljudparen, eller att barnet får peka ut rätt sak på uppmaning.

Det är nästan alltid lättast att få till ljud enskilt. Börja därför med att låta som en raketmotor/motorcykel/bil: ”rrr”. Om det är svårt att hitta r-ljudet kan man pröva att surra som en humla ”bzzz” och långsamt flytta tungan bakåt längs gommen. Det mer vibrerande r-ljudet kan man hitta genom att säga te-de-te-de-te (eller ti-dipp-ti-dapp-ti-dull) snabbare och snabbare tills tungan studsar bakom tänderna.

När barnen hittar ett r-ljud isolerat så där, brukar jag be dem köra in i ord ”rrrr-aket”, ”rrrrobot”. När barnet klarar att få till r-ljudet i ord, är det bara att nöta på i ord och meningar tills tungan hittar rätt helt automatiskt. För vissa barn sker detta fort och nästan som av sig självt, och andra barn får träna och kämpa länge för att få uttalet av ett nytt r-ljud att fastna. Då gäller det för oss vuxna att göra träningen så trevlig som möjligt. Man kan t ex spela spel där man ska säga mycket r-ord, här hos Hatten finns förstås kortleken till Rulle och raketen men också Babblarnas spelbok är rolig att använda, och ni kan själva plocka ut r-ord ur memoryspel eller annat som ni har där hemma.

Ha tålamod, det kan ta tid att hitta och befästa ett nytt r-ljud. Om r-svårigheterna kvarstår upp mot skolåldern kan man också söka hjälp hos logoped, prata med skolhälsovården.

Ja, att träna språkljud med ungdomar är inte lätt alla gånger! Speciellt inte när det som mamma/läraren/logopeden kommer med automatiskt blir töntigt och tråkigt.

Jag brukar börja med att kolla om det är några ord som ungdomen själv är motiverad att jobba med. Det kanske blir missförstånd på när man ska beställa ”chokladmilkshake”? Eller så vill man kanske kunna säga ”chips”? Finns motivationen kan man faktiskt stå framför en spegel, och träna på att få till ljudet först enskilt ”ch-” och så med vokalen ”cho-” och så i ordet ”cho-klad, choklad”. Många, många, många repetitioner är det som gäller för att man ska få uttalet automatiserat – och det brukar jag berätta för ungdomarna så vet de vad som gäller. Om det är väldigt tråkigt kanske 13-åringen kan förhandla sig till att efter 20 upprepningar av ”choklad” får man en chokladbit?

Men så finns de förstås de ungdomar som är fullständigt nöjda med att prata som de pratar, en inställning som är både bra och sann – man får prata som man pratar och man duger som man är! – men som samtidigt gör det svårare för oss mammor/lärare/logopeder som vill att de ska förbättra sitt uttal för att bli lättare att förstå och få det lättare i livet… för då måste vi göra träningen rolig!

Babblarna i konsonantdalen använder jag ibland även med ungdomar – mest genom att spela ”Finns i sjön” och liknande. (Se utförligare beskrivning av materialet i tidigare svar här under Ljud-uttal.) Och snart kommer Tungvrickare, en ny bok med tillhörande spel i serien Snicksnacksnoken med roliga ramsor och illustrationer som man ska kunna använda i ljud- och talträning med äldre barn.

Annars försöker jag utgå från ungdomens intressen, och göra material utifrån det (ofta tillsammans med ungdomen). Om det är mode så hittar vi olika klänningar och ringar, och slipa bort en läspning kan man göra medan man läser Star wars-serier och spelar hemmagjort spel med Star wars-bilder. Tyvärr finns det kanske inte jättemånga coola hjältar med sje-, tje- och ng-ljud i namnet, men den som söker hon finner: i Star wars finns ”Chewbacca”. Och man kan alltid hitta på egna hjältar/hjältinnor/monster – Skjutaren? Skäraren? Ninjan Ching?

Om ungdomen gillar att rita och hitta på egna historier, så kan ni göra egna serier som ni läser tillsammans samtidigt som ni betonar de luriga ljuden. Eller så ritar ni ett tärningsspel med coola bilder i en bana som man benämner när man hamnar på dem – eller gör likadant med hämtade bilder från internet. (Läs mer under ”Tips för egna material” här på hemsidan). Nu har jag ingen bild att lägga upp, men tänk er en slingrande bana med massa bilder på ”Chewbacca”, och för varje steg man tar säger man ”Chewbacca”, eller så småningom ”Chewbacca äter chips” eller ”Chewbacca äter chips i sin källare”.

Om inte annat kanske ungdomarna ställer upp eftersom det verkar som att den där halvtöntiga logopeden ansträngt sig lite i alla fall…

Vissa barn får väldigt stora svårigheter med uttalet, och ibland kan det bero på dyspraxi. Lite kort innebär dyspraxi att man har svårt att göra talets snabba och precisa motoriska rörelser, inte för att musklerna i sig är påverkade utan mer för att planeringen och programmeringen av rörelserna brister. Detta leder till uttalsfel som ofta är inkonsekventa och svårförutsägbara.

Barns första ljudanden och joller kräver ganska lite motorisk planering och programmering i och med att samma enkla ljud eller stavelse återkommer, och det är ingen slump att barns första ord ofta är ord som ”mamma” och ”pappa”. Den motoriska planerings- och programmeringsförmågan ökar sedan i takt med att barnet blir äldre. Även för barn utan dyspraxi är detta en lång process, men den sker alldeles automatiskt. Barn med dyspraxi kan däremot behöva jobba hårt för att få till ett tydligt tal, se till att ni får stöd av logoped!

När man har dyspraxi har det visat sig att det är bra om:

– träningen sker under korta stunder, men OFTA, gärna 2 ggr om dagen.
– barnet gör många repetitioner av samma ord/fras/stavelse, gärna 20-50 ggr/tillfälle. Det är inte fel att arbeta med flera ljud parallellt, och man kan ganska tidigt gå vidare till fraser och meningar, men repetition, repetition, repetition är det som ger effekt!
– man använder ett långsamt taltempo, och att den vuxne visar med tydliga munrörelser hur orden ska artikuleras. Det kan hjälpa att sitta framför en spegel.
– den vuxne ger mycket hjälp i början, och gradvis minskar stödet. Till exempel genom att man först säger orden tillsammans med barnet, sedan mimar dem samtidigt som barnet säger dem, för att så småningom bara säga före och till slut låta barnen säga orden helt självständigt!

Men det kräver mycket av ett barn att träna 1-2 ggr om dagen, och sitta och repetera ord 20 gånger, och det är inte alla barn som ställer upp på det. Man kan förstås försöka hitta barnets egen motivation, välja ord som barnet själv vill träna på och som man vet att barnet kan klara, och lägga träningen en tid på dagen som barnet är pigg och orkar. Och så kan man försöka göra träningen så rolig det bara går.

Ibland använder jag Babblarnas spelbok, där det finns flera spelplaner barnet kan få välja mellan, och för varje steg vi går säger vi sedan det ord eller den fras vi tränar på, t ex ”bada, bada, bada” eller ”jag vill bada, jag vill bada”. Så blir det lite roligare med de där repetitionerna. En annan strategi är att barnet efter tio repetitioner av ordet får göra något roligt, t ex bowla ner babblare! Eller vad som helst som är kul men går fort, så att man hinner ta tio repetitioner till, och tio till, och tio till… Det är kämpigt, men det går!

Det luriga lilla l-ljudet är inte alltid lätt att få till. Jag brukar börja med att se om barnen uppfattar skillnaden mellan l- och j-ljudet och ord som ”lus” och ”ljus”, t ex genom att de får peka på bilder på lus och ljus när jag säger orden i slumpmässig ordning, eller genom att vi leker med Lelle och Jejje ur Babblarna i konsonantdalen.

Sedan börjar vi med att träna på att få till ett enskilt l-ljud. Titta i spegeln samtidigt som ni gör, och du visar, övertydliga ”llll”. Till skillnad mot j-ljudet ska tungspetsen upp bakom framtänderna så ibland ber jag barnen att ”trycka upp med tungan” för att de ska hitta. (Får barnet ändå inte till det kanske barnet själv kan pilla in ett finger under tungan medan hen säger ”jjjj” och trycka upp den?)

När barnen hittar ett enskilt-ljud är det bara att fortsätta träna i ord och meningar, kanske medan man spelar spel – som t ex memory eller ”Samla familjer” med Babblarna i konsonantdalen – eller medan man läser till exempel Snicksnacksnoken-boken Landningen.

Lycka till!

Ofta kan vissa ord fortsätta krångla även när barnen hittat alla språkljud och för det mesta får till ett korrekt uttal. Att ”ambulans” blir ”abans” till exempel, fast barnet egentligen kan alla ljud som ingår. Då tycker jag att det brukar underlätta om man delar upp ordet i stavelser när man säger det, am-bu-lans, och kanske tränar lite extra på slutet först om det är där det brukar krångla.

-Kan du säga: bu-lans? -Bu-lans. -Och am-bu-lans. -Am-bu-lans. -Ja!! En am-bu-lans. Men nästa gång den där ambulansen kör förbi är det förstås ändå: -Titta! En abans! Och då svarar logopeden: -Ja, en am-bu-lans.

På så vis får barnet får en liten påminnelse, och kan om det vill pröva att säga om ordet, men jag skulle inte tjata mer än så för då kanske barnet inte vill fortsätta berätta om vad det nu var som var spännande med ambulansen. Och så här kan det vara länge, för även om man vet hur ett ord ska uttalas måste uttalet bli ”automatiserat” innan man hinner med att få till det när man pratar om spännande saker som ambulanser.

Kan man då skynda på den här automatiseringen? Jajamen! Men för att få ett uttal automatiserat måste man traggla lite, och vår utmaning blir att få tragglet att bli lite roligare. Själv har jag två saker jag brukar göra med Babblarnas spelbok:

Krångelordsbana Skriv (eller rita) krångliga ord på små lappar, det gör inget om samma ord kommer på flera lappar. Istället för att slå med tärning för att se hur många steg ni får ta på spelbanan drar ni en lapp. Säg ordet långsamt och räkna stavelserna på fingrarna, ”am-bu-lans” ,och sedan får man gå lika många steg som antalet stavelser, samtidigt som man säger ordet igen. Först i mål vinner!

Samla bär Till Babblarnas spelbok får man massor av babblarnabär. Turas om att slå med en tärning, säg det krångliga ordet lika många gånger som tärningen visar, och ta lika många babblarnabär. Den som har flest babblarnabär på slutet vinner!

Sedan finns det säkert massor av andra roliga saker man kan hitta på: när man sagt det krångliga ordet fem gånger kittlas mamma!

Babblarna i konsonantdalen består av ett stort gäng Babblare i olika familjer. Det finns en basfigur för varje svenskt konsonatljud, t ex s, och sedan har basfiguren tre kompisar, i det här fallet Sassa, Syssy och Sässä. Man kan se att de fyra figurerna hör ihop eftersom de har samma form och färg, det enda som skiljer dem åt är olika accessoarer. Alla som har a i namnet har en hatt, alla som har y ett smycke, och så vidare.

Men så sitter man där med alla sina babblare i två kortlekar? Vad gör man med dem?

Fundera först på vad ditt barn behöver träna på för ljud – har han svårt att få till s eller f? Byts g alltid mot d? Om det är många ljud som är svåra kan en logoped hjälpa till med att välja ut vilka det är bra att börja med. Om ett ljud alltid byts mot ett annat, t ex g mot d ovan, är ett tips att ta med båda de ljudfamiljerna – så kan man både träna på att höra skillnad och göra skillnad mellan ljuden: g och d, ”Gåggå” och ”Dåddå”.

Plocka ut ljudfamiljerna för de ljud ni vill träna ur kortlekarna. Basfigurerna finns det två av, så ibland börjar jag med att spela vanligt memory med dem. Om ett barn brukar byta ut s mot t och f mot p, kan jag välja just figurerna s, f, t och p, och så tränar vi på att säga ljuden enskilt.

Jag brukar också ”samla familjer” på olikas sätt. Det lättaste är att vi tar var sin basfigur, t ex s och f, och så har vi de tillhörande kompisarna i en hög på bordet. Vi turas om att vända ett kort, säga figurens namn och se vem som ska ha den. Den vars familj först är komplett vinner.

Man kan också spela ”Finns i sjön” och liknande spel där man samlar par.

Samma figurer finns också som klippdockor i materialet ”Kulisser och klippdockor”, tillsammans med kulisser att hoppa omkring på. Då brukar jag låta barnet välja en lämplig klippdocka åt sig själv (och en åt mig): ”Vill du ha Sassa eller Syssy?” om det är s-ljudet som är svårt. Och när vi hoppar på ssstudsmattorna låter det förstås sa-sa-sa-sa, och när vi åker rutschkana sssaaaaaaa. Och ”Ska vi gå och ssova eller ssimma, Sassa?” Sedan kan vad som helst hända! Vi har ritat egna kulisser, Sassa och Syssy har åkt leksakståg, eller tagit hissen till ssexan, och det är ju inget som hindrar att de följer med till sskogen någon dag!

Om man vill jobba mer med språklig medvetenhet, och läs/skriv, finns accessoarerna på egna ”vokalkort” – och då kan man dra en basfigur och en accessoar och se vad figurens namn blir. Alla kort har en tydlig bokstav i ena hörnet så man kan använda dem för att jobba med bokstäver också. Observera att Babblarna i Konsonantdalen endast innehåller kort med de svenska fonemen (språkljuden), alltså inte hela alfabetet.

I vanlig ordning är det mest vår egen fantasi som sätter gränserna… Kommer ni på egna roliga spel och lekar med Babblarna i konsonantdalen så skicka gärna ett mail och dela med er!

Babblarna i konsonantdalen och Kulisser och Klippdockor kan du enkelt beställa i webbshopen. Babblarna i konsonantdalen har artikelnummer 412. Kulisser och Klippdockor har artikelnummer 413.

Det enklaste sättet att spela Snicksnacksnokens snicksnackspel är att bestämma vilket ljud eller ord ni vill träna på, och sedan turas om att slå med tärning och säga ljudet eller ordet för varje steg ni tar. Hamnar ni på en rutschkana åker ni ner, och vid en stege klättrar ni upp.

Lite lurigare blir det om ni också lägger till egna kort med ord eller meningar som ska sägas. Till exempel passar då Snicksnacksnokens kortlekar alldeles perfekt. I så fall placerar man alla kort på rektangeln bredvid banan, och sedan får deltagarna dra ett kort innan de slår för att se vad de ska säga för varje steg. Hittar ni inte någon tärning? Rita prickar på en kloss, eller på små lappar som ni sedan dra ur en burk, eller varför inte en hatt? Till spelpjäser kan ni förstås använda Babblarna plastfigurer eller andra smågubbar ni har hemma.

Må bästa snicksnackare vinna!

Klicka på bilden av spelet för att få det som pdf att skriva ut!

Att rimma och ramsa inte bara roligt, det är nyttigt också!

Rim sätter ljuset på hur orden låter och vilka språkljud de är uppbyggda av. Genom att rimma och ramsa, och prata om ord som rimmar och låter lika, kan man hjälpa barn att utveckla en språklig medvetenhet som både kan påverka uttalet positivt men också lägger grunden för läs- och skrivutvecklingen.

Här på Hatten har vi flera olika rim- och rams-böcker så att alla ska hitta något som passar perfekt.

För de små finns Ajja & Bajjas ramsor med roliga ramsor som passar in i vardagens alla rutiner. Att ord som ”bada” återkommer i en ramsa varje gång man badar kan göra dem lättare att komma ihåg. Och samtidigt blir alla vardagsrutiner roligare!

Tamtarams är ramsor som det passar extra bra att göra rörelser till. Roligt både i samlingen på förskolan och hemma i sängen. ”Vanka vanka, lilla anka, gå på planka, långt på planka. Hoppa iiii!”

Tungvrickare är ramsor som även passar äldre barn. De kan användas för att träna uttal eller lägga grunden för läsning och skrift, men vad syftet än är har man kul åt de knasiga rimmen och roliga bilderna. Passa på att hitta på egna rim också:
”Kom, kom och titta: titta, vad jag hitta! Det börjar på K – vad kan det vara då?”

Till både Tamtarams och Tungvrickare finns det tillhörande spel som lockar till mer rimmande. I Tamtaratzy slår man de fyra tärningarna och samlar ord som rimmar, och med Tungvrickarspelet kan man spela krångelmenings-memory.

Och för den som vill ha klassiska ramsor med tecken till har Olle & Mia också både en stor och en liten ramsbok.

Rimma på!

Barnheshet är inte ovanligt, och beror oftast på att barnen överanstränger rösten. Vid långvarig heshet kan det vara bra att till exempel en foniater eller en kunnig öron-näsa-hals-läkare tittar på stämbanden, och de brukar också ge råd och tips för vad man kan göra. I korthet handlar det om att hjälpa barnet att använda rösten på ett skonsammare sätt.

När barn är små brukar det vara mer effektivt att påverka barnets omgivning snarare än själva barnet. Att hela tiden säga ”skrik inte” och ”prata tystare” ger sällan någon större effekt, men om omgivningen pratar lugnare och tystare smittar det faktiskt! Lyssna också noga på den miljö barnet vistas i: Brukar radion stå på i bakgrunden? Blir det massa ljud när stolar flyttas omkring i förskolan/skolan? Försök eliminera så mycket ljud som möjligt så att barnet inte har så mycket att överrösta. Använd ljuddämpande textilier, mattor och möbeltassar. Uppmuntra barnet till lugna tysta aktiviteter som låter rösten vila.

Sedan kan man jobba med barnets medvetenhet om hur man kan använda rösten, att man kan prata starkt eller svagt, mjukt eller skrikigt, och kanske träna på att prata mjukt till exempel när man spelar spel. När barn blir äldre finns det också tekniker som man kan lära sig för hur man kan använda rösten på skonsammare sätt. Precis som när man sjunger ska man ta kraft från magen när man pratar, använda stödet helt enkelt. Många logopedmottagningar erbjuder röstgrupper för barn där barnen får lära sig just detta.

Det är spännande med bokstäver, men det kan också vara svårt! En del barn lär sig snabbt och lätt, medan andra får kämpa länge och blandar ihop dem, och det är egentligen inte konstigt när man tänker på det. Vi har 29 stora bokstäver och 29 små – det vill säga 58 krumelurer som ska paras ihop med olika språkljud. Det är abstrakt och inte lätt!

Men det underlättar förstås om vi i omgivningen, oavsett om vi är pedagoger eller föräldrar, hittar på roliga saker med de där bokstäverna. Här följer mina bästa tips:

Läs ABC-böcker, härma bokstavsljuden och leta efter saker i bilderna som börjar på bokstaven. Jag skriver bokstavsljuden för bokstäver har faktiskt både namn och ljud. Bokstaven S heter ju ”ess” men låter ”sss” och det är faktiskt bokstavsljuden vi behöver när vi ska komma igång att läsa och skriva.

I mina ABC-böcker ApABC och SpökABC har jag tänkt extra på detta, så förutom att det finns många saker som börjar på respektive bokstav på varje uppslag finns det också något som låter som bokstaven (som i illustrationen ur ApABC här där mamma Anna andas ut efter arbetet:”Aaaaa”.) På det här sättet kan barnen använda illustrationen som stöd för minnet just för hur bokstaven låter. Men det går förstås att lägga in bokstavsljuden på samma sätt även när ni läser andra abc-böcker.

Hitta på roliga spel! Om det är extra svårt för barnet med vissa bokstäver kan vi skriva dem på kort och spela memory. Vill ni ha tecken till finns TeckenABC, och om det är svårt att lära sig små bokstäver kan en stor och en liten bokstav bilda par. Vilka bokstavskort som helst går också att använda med en spelplan ur till exempel Babblarnas spelbok. Det är bara att lägga till en regel om att alla deltagare innan de börjar gå vänder upp ett bokstavskort och säger bokstavsljudet för varje steg de tar.

Samma bokstavskort går det sedan förstås att bygga ord med. Vad händer om man sätter ihop ”iii” och ”sss”?

Ta in bokstäverna i vardagen! Passa på att titta på skyltar när ni är ute – vad är det för bokstäver och vad bildar de för ord? Skriv bokstäver och ord i sanden på stranden, eller ha papper och penna i fickan och lek ”Vad skådar mitt norra öga, något som börjar på vvvv…” medan ni väntar på bussen! (För er som inte lekt den leken ska den andra då försöka komma på vad som börjar på ”vvv” som den första personen ser och tänker på.)

Det är som vanligt bara vår fantasi som sätter gränserna – och det kan vara kämpigt att lära sig alla bokstäver och att läsa och skriva, men det kan vara roligt också!

En av grundstenarna i läs- och skrivutvecklingen är den språkliga medvetenheten, d v s förmågan att se på språket utifrån, medvetenheten om att ord är uppbyggda av ljud och stavelser. Denna medvetenhet påverkar förmågan att rimma och leka med språket och också hur man kan höra ut vilka ljud som ingår i ett ord. Barn som haft en fonologisk språkstörning, alltså svårigheter med språkljud, får oftare än andra svårgheter i läs- och skrivinlärningen. Ett tips är att jobba med den språkliga medvetenheten för att hjälpa barnet bli mer medveten om vilka ljud, och bokstäver, som ingår i olika ord.

Jag brukar använda Snicksnacksnokens böcker Rulle och raketen, Sickan och skattkartan och Faran vid fallna trädet eftersom dessa har just ett språkljud i fokus, men naturligtvis kan man använda samma tips när man läser andra böcker också.

Läs med tydliga r-ljud. Eftersom raketmotorerna låter ”rrrr”, snokarna ”sss” och vinden viner ”fff”, och ljuden återkommer ofta i olika ord, blir det automatiskt ett fokus på dessa ljud när man läser Snicksnacksnokenböckerna. Men även när man läser andra böcker går det att välja ut ett språkljud, be barnen att lyssna extra efter just det ljudet och själv uttala det lite övertydligt när det dyker upp. Det kan hjälpa barnen att bli mer medvetna om ljudet och hur orden är uppbyggda.

Prata om bokstävernas namn och bokstävernas ljud. Bokstaven R heter ”ärr” men låter som raketmotorns ”rrr”, S heter ”ess” men låter som ormens ”sss” och F heter ”eff” men låter som när det viner i Foffes tänder ”fff”. Det är inte helt självklart, men mycket viktigt när man ska börja ljuda ihop ord.

Hitta bokstäver och ord! Titta tillsammans i korta texter. Hur många ”s” hittar ni? Läs orden och lyssna efter ljudet tillsammans. Kommer det först, eller sist, eller i mitten på ordet? Vissa ord återkommer ju ofta – kanske kan man träna sig att känna igen dem?

Räkna ljud och skriva själv? Hur många ”fff” finns det i Foffe? Fe? och Fem? Vad är det för andra ljud? Lyssna först, och titta sedan på bokstäverna i ordet. Ibland använder jag kortlekarna till Snicksnacksnokenböckerna och låter barnen dra ett ordkort. Vi brukar ljuda och läsa tillsammans, och kanske skriva av?

Och så en dag så kan man skriva ordet själv utan att titta!

Vid autismspektrumstörningar har man ofta svårigheter med användningen av språket, pragmatiken på logopedspråk. Ett barn med autism kanske har ett stort ordförråd, och benämner saker när man frågar vad de heter, men de kan ändå inte använda sina ord i kommunikation. Och hur hjälper vi dem med det?

Först tänker jag att man måste förstå själva poängen med kommunikation, d v s att jag ger mina ord till dig och jag får något tillbaka – antingen den sak jag bad om, dina åsikter om något eller bara lite trevlig social gemenskap. Något som jag upplevt kan utveckla denna förståelse är kommunikation via PECS (Picture Exchange System). Det är en metod för bildkommunikation som utvecklats just för barn med autism, och det som skiljer det från annan bildkommunikation är att barnen lämnar över en bild till samtalspartnern när de vill något. Och det gör den här ”poängen med kommunikation” extra tydlig: om jag vill ha den där coola miniräknaren att fippla med då ger jag dig bilden på miniräknaren, och får miniräknaren! Jag ger dig mitt ord, och får något tillbaka!

Många barn börjar säga orden samtidigt som de lämnar över bilden, men de kan ändå behöva stödet av bilden länge för att själva kunna komma igång att säga det där de vill. Även andra AKK (alternativa och kompletterande kommunikationssätt), som TAKK (teckenkommunikation), har visat sig stimulera tal- och språkutvecklingen hos barn med autism. Läs gärna mer på www.autismforum.se där man också kan klicka sig vidare till sidor om t ex PECS.

Även om man har kommit längre i sin utveckling, och det inte känns aktuellt med PECS, tror jag att man kan dra nytta av tankegångarna bakom. Kloka logopedkollegor ute i landet tipsar om att göra kopplingen mellan ord och effekt tydlig. Om barnet har svårt att säga ”gå ut” när han vill gå ut (trots att han har orden i sitt ordförråd), kan han först få höra modellmeningen ”Jag vill gå ut.” och när han repeterat den får han gå ut direkt. Successivt minskar man på modellmeningen (”Jag vill…”, ”Ja…”) med målet att han till slut säger hela meningen själv när han vill gå ut.

Det är också viktigt att utgå från sådant som är meningsfullt för barnet. Har man autism är oftast inte ”lite trevlig social gemenskap” tillräckligt motiverande för att starta eller delta i kommunikation. Kanske är det bara att kunna be om saker man vill ha som är tillräckligt motiverande, eller att få prata om sitt specialintresse! I så fall, börja där med att locka fram ord. Om den inre motivationen till kommunikation inte är så stor, försök ordna situationer där den ökar. Lägg t ex ipaden utom räckhåll (och ge barnet det stöd den behöver för att kunna be om den).

Pröva också om det är lättare att få fram orden om man har bilder framför sig, antingen i form av en illustrerad bok om något specialintresse eller med bildkommunikationskartor för olika situationer. Om bilder visar sig vara ett stöd finns det en mängd kommunikationshjälpmedel, allt från kommunikationspärmar och bildhäften man kan ha i fickan, till appar i mobiltelefonen.

Och sist men inte minst, ta kontakt med barnets logoped och bolla de här frågorna! Att det ringer ambitiösa pedagoger och föräldrar som vill ha tips på hur man kan hjälpa barnen är det bästa vi logopeder vet!

Tack för en mycket spännande fråga som man kan fundera länge kring. Jag ska försöka få ner mina tankar här, men ta det inte för den enda sanningen utan fortsätt fundera själva och diskutera med andra. Jag tänker att vårt språk speglar hur vi tänker – det är det som gör det så spännande! Har man autism tänker man ofta på ett annat sätt. (Inte fel, utan på ett annat sätt!) Och det påverkar förstås språket. Det betyder, tänker jag, att när en person (med autism, eller utan) pratar på ett speciellt sätt kan jag se det som en spännande ingång till hennes tankar. Och vad är det som säger att vi alla måste prata på samma sätt?

Men samtidigt kan vi ju utveckla våra tankar med hjälp av språket, vare sig vi har autism eller inte. Vi kan lära oss nya begrepp som får oss att se omvärlden på ett annat sätt, och vi kan lära oss mer effektiva sätt att beskriva eller berätta saker. Språket är nyckeln till mycket – och alltid värt att utveckla!

Har man autism är man ofta bra på att se detaljer medan det är mycket svårare med sammanhang. Och det gäller förstås också när man lyssna på berättelser eller läser. Själv kämpar jag just nu med en bok som jag har väldigt svårt att få något sammanhang i, det är massa lösrycka scener och jag förstår inte hur de hänger ihop. Nu är jag vuxen, och kan tänka att om jag håller ut så ska allt nog knytas ihop till något begripligt till slut, men om jag var 8 år skulle jag gett upp direkt! För speciellt roligt är det inte just nu.

Men att läsa böcker kan ju verkligen vara något som gör livet både rikare och roligare! Och den glädjen vill vi ju ge våra barn också. Och då tänker jag att även om man har svårt att se sammanhang så är det säkert som med allt annat i livet, att om man får träna sig på det på en nivå som är lagom svår, så blir man bättre och bättre på det. Så mitt råd till er är att gå till biblioteket och fråga efter lättlästa böcker med enkla historier (som det är lätt att få sammanhang i) och böcker som handlar om sådant som barnet är extra intresserad av (för då är det lättare att stå ut med att man inte riktigt ser sammanhanget). Och att ni försöker hjälpa till så gott det går med att sätta ord på sammanhanget. Bläddra tillbaka i boken och förklara. Ibland kan det hjälpa om böckerna är tydligt illustrerade.

Här på Hatten har vi Olle & Mia som är mycket lättlästa (och där det är nya böcker på gång) men gå efter barnets lust och intresse!

Pragmatik kan man översätta till ”användandet av språket”, och det är en förmåga som också utvecklas genom livet. Och främst tror jag att den här utvecklingen sker genom att vi prövar olika sätt att uttycka oss, och kanske imiterar andra, och ser vad som händer. När man är riktigt liten kan det handla om ”aha, om jag pekar på den där bollen så får jag den!” och när man blir äldre ”hm, nu när jag sa att gubben bredvid oss var tjock verkade mamma tycka att det var jobbigt”. Man lär sig använda språket genom att använda språket helt enkelt. Överallt och hela tiden.

I teori-boken till Utbyggd grammatik finns ett stycke om pragmatik där Iréne Johansson beskriver vårt användande av språket som ett ”språkspel” med vissa grundregler och massor av variationer och tillägg till dessa. Och redan som spädbarn börjar barnet träna på en av dessa grundregler: turtagningen (först gör/säger jag något och du tittar på mig, sedan är det din tur att svara och jag tittar på dig.) Sedan fortsätter barnet att bygga på sin arsenal av grundregler, och lär sig hur man kan begära saker, kommentera, berätta, fråga, osv. När barnet blir äldre blir utmaningen att lära sig att anpassa reglerna utifrån situationer och samtalspartners, och lära in alla variationer och tillägg till reglerna. Eftersom språkspelets regler för det mesta är oskrivna och outtalade är det svårt att få någon ”undervisning” i det här, barn får istället lära sig genom att pröva och imitera andra, eller som Iréne skriver: ”För att lära sig spelets regler måste man spela spelet många gånger. Det betyder att den bästa träningen för att använda språket socialt är att använda det i olika sammanhang och tillsammans med olika personer.”

Sedan tänker jag att en del barn (som kanske har svårigheter inom autismspektrat) faktiskt behöver hjälp genom att vi sätter ord på de här reglerna på olika sätt, och att det blir en utmaning för oss i omgivningen eftersom vi själva inte alltid är så medvetna om hur reglerna faktiskt ser ut, vi bara har det i oss, inlärt sedan vi var barn så där som ovan…